Sedan jag och Réka blev husägare och småbarnsföräldrar vet vi precis hur vi ska festa till en kväll. Vi hade biljetter till Bob Dylan och Mark Knopfler på Malmö Arena igår. Min mamma skulle vara barnvakt åt Mira så att jag och Réka skulle ta kvällen tillsammans själva.
Först hämtade Réka mig på jobbet med bilen. Därefter bar det iväg mot förfesten… på Hornbach. Vi behövde köpa mer klinkers till trappan som just nu håller på att renoveras och muraren behövde denna imorgon. Finklädda gick vi in på byggvaruhuset och köpte två tunga paket klinkers och bar ut i bilen.
Därefter bar det iväg till den stora fina middagen innan kocerten… på IKEA. Wallenbergare med potatismos och ärtor. Vi festade till det lite extra med en cheesecake och en kanelbulle. Allt för att göra dagen lite extra speciell såklart.
Vi parkerade sedan vid stadion. Då vi redan saknade Mira jättemycket var vår första tanke att vi måste parkera så att vi snabbt kommer ut och hem till Mira. Vi ställde oss långt ifrån själva stadion, nära utfarten. Réka kom på att vi nog borde backa in på parkeringsplatsen så att bilen stod körklar framåt när vi kom tillbaka – fall i fall det var kö och man var tvungen att tränga sig ut till och med ur parkeringsplatsen.
Väl på arenan så började framträdandet mycket punktligt. Mark Knopfler spelade först och han var precis så bra med gitarren som man förväntar sig. Tyvärr var ljudet på sången ganska dåligt där vi satt, vi hörde bara sången otydligt och med för hög bas. "Brothers in Arms" var nog höjdpunkten på Knopflers framträdande tyckte jag och det måste vara sorligt för en så gammal rutinerad artist att det han gjorde för 20 år sedan är fortfarande det som tycks uppskattas mest.
När Bob Dylan kom ut var det stor spänning. Bandet började spela och allt var bra… tills Bob Dylan började "sjunga". Det tidigare upplevda dåliga ljudet från sången blev än sämre. Vi hörde nästan inte ett enda ord Bob Dylan sade/skrek ut. Hans röst var väldigt förstörd. "Han har nog influensan Rihanna inte hade" skojade jag. Réka kontrade med "Varje låt är bra tills Bob Dylan börjar sjunga". Under hela koncerten kunde vi se folk som gav upp och gick, antagligen av besvikelse. Recencenterna i dagens tidningar har i vissa fall hyllat framträdandet, för visst fanns där några danssteg och lite vilja hon Bob Dylan att spela – tyvärr saknades lite av förmågan.
Efter en nästan oigenkänlig sång vid "Blowing in the Wind" var koncerten över utan något extranummer. Vi skyndade oss ut och var bland de första som tog oss ut ur arenan (förutom alla som smitigt tidigt såklart). Vi gick i rask takt mot bilen och ringde hem för att höra att allt var bra med Mira. Under hela koncerten hade jag och Réka ofta tittat på varandra och längtande sagt Mira, nu var det dags att åka hem till henne!