Som ungkarl bodde jag med 14 stycken datorer i studentlägenhet. Dessa maskiner hade alla diverse sysselsättning såsom proxy-server, ICQ-server, webb-server, linux-testmaskin, arbetsstation, filserver med mera. Om jag hade flertalet maskiner igång kunde jag ha fönstret öppet mitt i vintern och fortfarande tycka att det var ganska varmt i rummet. Nu kanske ni tror att det såg ut som i ett serverrum hemma hos mig men det gjorde det faktiskt inte, de flesta datorer var ganska väl gömda inne i skrivbord, hurtsar och under eller bakom andra möbler.
Varför skriver jag om detta nu? Jo, det slog mig precis att jag faktiskt har nästan lika många datorer i vår nuvarande lägenhet… fast inte riktigt på samma sätt, i dag är de flesta av dessa datorer virtuella! En virtuell dator är en dator som finns inuti en annan dator, man kan då ha flera ”virtuella maskiner” i en enda fysisk riktig maskin. Fördelen är givetvis att man slipper lika många energislukande plåtburkar i hemmet. Med detta har mitt redan ganska abstrakta arbetsområde blivit än mer obegripligt när man ska försöka förklara det för oinvigda. Tidigare kunde man förtvivlat försöka förklara hur man kan jobba med en dator som befinner sig flera mil bort, nu ska man försöka övertala dem om att jag faktiskt jobbar med en dator som inte ens finns, ”vi har abstraherat bort verkligheten för den var ett hinder för vår arbete”.
Jag tycker man skulle abstrahera bort arbetet för det är ett hinder för min sovmorgon.
När det gäller att förklara vad man arbetar med så är det nog många som har problem på det området, hur många håller sig vakna när jag, Réka eller Babel försöker förklara varför man tyckte det som hände i veckan var jätteintressant?